onsdag 29 februari 2012

En tyst morgon - nu efter att familjen har lämnat huset...
Tystnaden hörs...

Så mycket jag har upplevt de senaste åren. Det börjar ett nytt avsnitt nu.

De första stegen på schamanens stig är gjorda för länge sedan. Nu är jag vid ett vägkrön och står och tittar ut både över dåtid och framtid.

Schamanens väg som för genom mörkret till ljuset. Den sårade botaren. Känner mig inte så sårad. Jag släpper det som har varit. Kommer bara ihåg de vackra stunderna. Har alltid varit sån. Jag behöver tänka in i det förflutna för att möta det mörker som fanns där. Det är så det ska vara. Varför skulle man bära på gammalt som är avslutat och läkt?

Ändå fanns det där. Näradödenupplevelsen som alla pratar om som pratar schamanism. Tunga dagar och tunga nätter med minnen och sorger. Så som det finns hos många människor, men ändå annorlunda.
Jag upplevde annorlunda. Hade medvetandet också på andra sidan. Fick höra saker man inte begriper själv från vännerna där. Andeschamanen, skogsalven och andra, mycket hjälpsamma vänner, som genom insikt hjälpte mig att läka.

Varje schaman har sin egen väg, gör sina egna steg på livets väg. Varför skulle dessa vara likadana när vi är så olika?
Jag upplever mig själv som en person med oerhört mycket ledning och skydd från första början. Kanske upplever jag mig så för jag hade ett så stort urförtroende i mig sedan barnsben.
När jag var en ung kvinna, bara 19 år, uttryckte en vän det så att hon var förvånad att jag alltid utgick ifrån att allt skulle bli bra till slut, att jag hade så enormt stort förtroende. Ja visst, jag hade ju överlevt, bara två år tidigare... Det kanske präglade mig i min upplevelse av verkligheten. Jag mötte döden och lämade den bakom mig.

Just därför kanske, jobbade många människor på att få mig att tappa förtroendet. Får mig att "inse" att jag behöver göra mycket mer själv. Jag skulle då inte inbilla mig att jag hela tiden bara skulle kunna be om hjälp och få den också...
Jo då, det är just det jag "inbillar" mig fortfarande. Det gick inte att få ur mig. Jag ber om hjälp och jag får den.

Jag lever med en stor tacksamhet i mig, enorm stor tacksamhet, ödmjukhet och respekt. Tacksamhet både för att mitt förtroende aldrig lyckades brytas ner och för att jag får ta emot så väldigt mycket hjälp varenda dag i mitt liv.
Tacksamhet även för att jag har glädjen att få förmedla detta till andra människor i mitt arbete och för att jag får förmedla hjälpen så många gånger och med den en liten smula eller kanske en stor del förtroende.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar