Sitter på altanen
Mittemot mig står han lutat mot räcket
Färglada kläder idag 
Mycket mörkrött, lite gult
Det långa håret utsläppt och en mössa sned på huvudet
Skogsalvarnas schaman står och tittar på mig
Han tittade ett tag innan jag såg honom
Satt i mina tankar
Funderade på vad jag skulle skriva och kollade på mitt manus
Det var länge sedan jag skrev och det skulle väl en alv till att få igång mitt skrivande igen

Min vän är glad idag
Han kan vara så tankfull och allvarlig ibland
Ovanligt allvarlig för en skogsalv
"Tiden lättar
Det kommer bli enklare nu
Glädjen kommer tillbaka mer och mer
Fröjden att uppleva människornas utveckling.
Du samlar elever och lärlingar från alla håll.
De är sköna
Härliga vänner och härliga varelser
Djupa, sorgsna, men även glada och framåtsträvande.
De har en lång väg framför sig här nere
Många av de kommer att komma tillbaka hit många gånger. Kankse på olika plan. Kanske på samma.
Tänk vad många som strävar efter att förverkliga sig själv, hittar vägen in i världarna.
Många som fortfarande famlar i mörkret. Kommer de till dig hittar de vägen ut om de är uppmärksamma.
Låt de utvecklas och låt de göra sina erfarenheter.
De som hittar ljuset i sig själv kommer att se mörker som skugga i utkanterna.
De som vågar möter mörkret i sig själva och kan läka det. Förvandlar det till ljus, lyser upp allt.

Kom ihåg när du var på resa vid stjärneängen. Lilla templet där du mötte din mörka sida."

Jag kommer väl ihåg detta. Jag gick in i det lilla templet som stod i utkanten av ängen.
Mina hjälpare följde mig in i förrummet. Sedan visade de bara dörren.
Rummet jag stod i såg lite egyptiskt ut. Väggarna var målade. Dörren likaså. Den var smalare upptill och bredare nere.
Jag gick till dörren och öppnade den.
Rummet var mörkt jag såg inget. Tände mitt inre ljus och såg. Även detta rum var målat. Jag visste på något sätt att mina liv var målade i symboler på väggen. Jag såg att jag stod mittemot ett kvinnligt väsen. Mörkt, otrevligt, hotfullt, maktfullt. Hon hade makten att förgöra och det hade hon gjort. Hon hade agerat det syndes på henne.
Jag insåg att hon var en del av mig. Det kändes bara självklart.
Jag visste också att jag inte ville agera i dessa fält längre. Den tiden var förbi.
Det är annat som krävs idag. Vägen går uppåt inte neråt i mörkret.
Jordens väg. Människornas väg.

Kvinnan och jag möttes i mig. Vi blev ett. Jag lämnade rummet utan att vända ryggen till det.
Att möta sin egen mörker. Att ta emot och förlåta det egna mörkret. Inte att godkänna utan att läka.

Min vän nickar. "Det är det som är en del av schamanens väg."

Sagan som är livet fortsätter.