Floden flyter långsamt genom tunneln
Inte långt från stranden går det ner i ett vattenfall
Resan i kanoten går med fasta bestämda tag framåt mot fallet
Det är ingen fara
Resan brukar går den vägen
Ner i mörker
Framåt
Långt
Stort
Givande
Ny
Varje gång ny
Till gamla platsen går resan
Till tipin
Vännens tipi
Vargen är också där
Tar emot
Men som vanligt drar jag med örnen några cirklar innan jag landar hos dem
Jag landar framför dem
Förvandlas till kvinnan och står tyst
Det var länge sedan jag hittade vägen till kanoten och till denna plats
Vargen kommer fram och hälsa
Hon har varit hos mig ganska ofta
Flera gånger sedan jag sist sågs här
Vännen bjuder mig in i tipin
Det är en person till med oss idag
Jag hälsar kort med ett nickande
En gammal bekannt
Vi går in i tältet och sätter oss i ringen runt den lilla elden
Jag har en längtan med mig idag
"Jag vet" säger min vän den äldre indianen "jag vet att du längtar"
"Ja, jag vill sätta spår på jorden. Förändrar. Skapar. Formar. Det dröjer för länge"
Nej, det dröjer inte för länge. Det dröjer precis så som det är bra. Du vet det. Så du behöver leva tålamodet ett tag till."
"Ja. Jag vet det. Jag vet bara inte hur. Jag vet samtidigt att jag precis som vanligt kommer att leva upp till det. Det jag vill.
Det som krävs och det som är.
Det är få som förstår, min vän."
Den gamle mannen kastar örter in i elden och det ryker skönt i tältet.
Det blir klarare och öppnare.
Vår gemensamma vän sitter tyst bredvid mig ett tag och ser in i eldens flamma.
"Vart ska du?" frågar han mig sedan.
"Vart jag ska.... om... Jag vet vart jag ska.
Det är många bilder många visioner jag har haft.
Många vägar som leder dit. Min väg som leder dit.
De känns nära och fjärran på samma gång.
Jag tänker på Moder Sten och mitt första rituella möte där.
Där manifesterades något som kommer att bestå.
Jag ska dit vinden bär mig när jag flyger som örn.
Jag ska dit hjärtat drar mig när jag går på gatorna.
Jag ska till min uppfyllelse.
Jag ska möta vännerna, bröderna, systrarna när tiden är inne.
Jag ska dit min själ har satt sig att gå.
Vägen känns lång, svår, krånglig.... Onödigt...
Men jag förstår att människor går långsamma vägar.
Människorna måste vänja sig vid ljuset.
Det var mörkt i hjärtan för länge.
De behöver hitta nya vägar, men de tror inte att dessa vägar bär. Inte än..."
"Önskningarna är för stora.
Det är där problemen ibland börjar."
"Ja, det är just det.
Jag såg just att jag glömde en detalj...
Vägen är målet.
Det är därför jag är här. Här igen.
Många gånger var det. Många gånger till lär det bli.
Men det är målet att vara, här och nu.
Det är en skön väg att gå.
En lycklig och enkel väg denna gången."
Tacksamt reser jag mig. Jag bugar för vännerna.
Jag kommer att flyga en runda över det härliga landskapet.
Sedan tar jag vägen tillbaka in i vår verklighet där vägen fortsätter.
