Nu var jag tyst ett bra tag...

Det är dags att börja berätta igen.

Tiden vi är inne i är en stor förändringstid. Jag själv har genomgått en hel del eget arbete. Kanske var jag därför så tyst.

Det behövde avslutas, sorteras och rensas

Det var en fin tid också. 

Mycket framtidsvisioner, mycket ny kunskap, mycket information som bara trillade ner.

Nu är jag den jag är idag...

Det är ett intensivt år. Många märker detta. Men många vet inte varför eller förstår inte ens att det är så. De upplever sin värld som de alltid har upplevt den. En matrix av materie där de sysselsätter sig själva. De glömmer bort allt som inte går att ta på, tom sina egna känslor. De upplever endast det "reala".

Men vad är det som är realt?

Världen och människorna håller på att förändras. Det är hög dags att inse att vi behöver hänga med i denna förändring. Ingenting kan stoppa den inte heller ignorans.

Alla vill inte vara med på vägen. Alla vill inte ens se vägen.

Även detta är ett vägval.

Världen som de flesta människorna upplever kommer att försvinna. De kommer att långsamt men säkert upptäcka att gränserna inte är där de var förut.

Långsamt kommer människorna att öppna sig för nya världar och nya upplevelser. Det jag brukar berätta om kommer att kunna uppfattas av flera.

Alla kommer att upptäcka sina inre sinnen. De som möjliggör en annan upplevelse av världen.

Tro. Vi måste övervinna vår tro för att kunna se. Trosföreställningar inskränker verklighetsupplevelsen. Vetenskapsmän och -kvinnor har börjat prata om detta. Fysiker och biologer som har börjat inse begränsningarna av de gamla paradigmerna.

Det är högdags för ett paradigmskifte.

Även en materialistisk eller "naturvetenskaplig" syn på världen är en trosföreställning. Har någon kunnat bevisa att andar inte finns? Har någon kunnat bevisa att det inte går att utöva telepati? Har någon kunnat bevisa att man inte kan använda sina inre sinnen för att uppleva? Om någon kan bevisa för mig att min värld inte är så som jag upplever den så är den personen förmodligen en framtida nobelpristagare...

Jag har "känt regnet" länge inte bara blivit blöt.

Upplevelsen att flyga högt över skogen, svävar med örnen...

Är den att jämställa med att verka magiskt på jorden?

En fråga min vän andeschamanen just formulerade...

Ja, visst är det. Man svävar över mönsterna. Man lyfter sig över vår verklighet, ser vad som finns för strukturer och bestämmer nya.

Bara genom dess ord framstår faran i detta som enorm.

Ändra strukturer kan både vara bra och katastrofalt. Här nere i vår verklighet kan det vara närapå omöjligt att kunna se följderna av en sådan förändring.

Att förflyttar berg... Ja, absolut - varför inte...

Det kan vara att förflyttar berg när man ändra något oföränderligt jobbigt i en människas verklighet till något fint.

Man får inte alltid göra detta heller, även om man skulle vilja... Det är sällan människan som sätter gränsen. Förflyttar berg har regler och inskränkningar. Annars skulle man hamnar fel.

Och varför har människor det så lätt att gå till mörkret istället för till ljusets krafter?

Varför finns inga större hinder i den mörka riktningen?

Varför kan människor prata negativt utan att göra bort sig alltför mycket, medan det kan upplevas som pinsamt att uttala ordet kärlek?

Mänskligheten är nog en gåta i mångt och mycket...

Att sväva in i magins ljusa sal långt över mänsklighetens boningar är ett underbart nöje... nära hem

Vilken underbar måne vi hade i helgen! Härligt med de sköna energierna!

Och konstigt också att de behövde kalla in extra personal på kvinnokliniken ;o)
Det är alltid rusning till förlossningen vid fullmåne, men det var väl extra trevligt att födas just den här helgen.

Fick mig förresten ett gott skratt när jag läste i någon tidning att vetenskapen visar inte att vi påverkas överhuvudtaget av månen ;o) Alltid kul! Det finns väl ingen studie kanske?

När jag jobbade på förlossningen i Tyskland så var det en självklarhet att de var beredda på mycket jobb en fullmånenatt, men det finns väl ingen statistik över det?

När jag jobbade med tonåringarna i skolan så var det kaos redan dagen innan fullmåne.

Människorna har glömt bort att hålla reda på månen - det är nog där det ligger...

Visst är det märkligt och intressant att jordens befolkning följa en våg av teman som kommer och går.

I alla fall har jag tänkt på det många gånger senaste tiden.

Civilkurage, ångest osv allting går i vågor. Människorna som jag möter under en tidsperiod bär på liknande teman. Nyheterna från världen bjuder på samma möjlighet till insikt. Allt hjälps åt.

Stortemat 2012 verkar vara att rensa bort gammalt. Människorna blir medvetna om vad de inte mår bra av och börjar att ändra om och lösa gamla band.

Sortera vinden eller källaren, gå genom gamla pappershögar och samtidigt gå in i en tidsresa där mycket gammalt arbetas upp och släpps.

Det är nog precis det vi behöver göra detta år.

Många blir medvetna om system de sitter fast i...

Alltid samma typ av upplevelse - varför?

Vad är det man ska lära sig av just dessa erfarenheter?

Hur undviker man att hamna i exakt samma mönster igen?

Blunda inte för dina känslor. Alla känslor vill säga oss något. De har ett budskap, tydligt eller inte lika tydligt, men läsbart.

Puttar du iväg dina känslor så kan du inte få de insikter de kan ge dig.

Om du går in i känslorna istället och undersöker de jobbiga sammanhangen du börja ana eller se tydligt framför dig, så kan du kanske hela en del av dig.

Moder jord börjar att vakna till på ytan snart blir vi lugnare inne.

Hade paus med bloggen. Det är nog något man får räkna med ;o)

Skrivandet kommer ibland. Inte varje dag inte varje vecka.

Men rätt så ofta hamnar jag här ändå.

Nu är det mycket som händer. Många förändringar.

Nymåne

En nystart. Något som är avslutat och något som börjar på nytt.

I motsats till fullmånen så ligger vikten här helt klart på det nya.

Vid fullmåne ligger vikten på att något är färdigt.

Denna nymåne är speciell för mig. Jag ser fram emot att flytta hem alla mina kära hjälpare och föremål och alla mina energier till vårt eget lilla hus. Här ska mitt Solhjul snurra och bre ut sig.

Kraften kan ta bort handbromsen här hemma, den som den fick ha kvar i min gamla lokal.

Att ta hem mina energier är en av teman som fanns med de första månaderna detta år. Jag har avslutat konton ute på nätet och sagt hejdå på forum där jag skrev för länge sedan. Nu börjar en ny tid och jag ska samla mig istället för att vara ute i världen med mina energier.

Det känns spännande att se vad som kommer härnäst.

Jag ska få en ny vän och hjälpare. En ny stav till den jag redan har, inte för att ersätta utan för att komplettera.

Det är nog så som min son sa för två år sedan när han var 6 år: "När jag är stor, Mamma, då ska jag också ha en stav och du har två."

Barn är så kloka. De vet så mycket. Lyssna på era barn!

Jag ska skapa nytt nu och det kommer jag göra med stor glädje.

På vandring genom skogen med vännen vid sidan. Alven som är så klok och som ger så mycket värme och närhet.

Isen som håller på att smälta på tjärnen. Stenarna som berättar sin egen saga.

Naturen som lever.

Kan håller med hundvalpen när han blir uppspelt för att det helt enkelt är så mycket som finns där ute.

Glädjen i att få vandra sin egen stig i frihet är stor just nu.

En tyst morgon - nu efter att familjen har lämnat huset...

Tystnaden hörs...

Så mycket jag har upplevt de senaste åren. Det börjar ett nytt avsnitt nu.

De första stegen på schamanens stig är gjorda för länge sedan. Nu är jag vid ett vägkrön och står och tittar ut både över dåtid och framtid.

Schamanens väg som för genom mörkret till ljuset. Den sårade botaren. Känner mig inte så sårad. Jag släpper det som har varit. Kommer bara ihåg de vackra stunderna. Har alltid varit sån. Jag behöver tänka in i det förflutna för att möta det mörker som fanns där. Det är så det ska vara. Varför skulle man bära på gammalt som är avslutat och läkt?

Ändå fanns det där. Näradödenupplevelsen som alla pratar om som pratar schamanism. Tunga dagar och tunga nätter med minnen och sorger. Så som det finns hos många människor, men ändå annorlunda.

Jag upplevde annorlunda. Hade medvetandet också på andra sidan. Fick höra saker man inte begriper själv från vännerna där. Andeschamanen, skogsalven och andra, mycket hjälpsamma vänner, som genom insikt hjälpte mig att läka.

Varje schaman har sin egen väg, gör sina egna steg på livets väg. Varför skulle dessa vara likadana när vi är så olika?

Jag upplever mig själv som en person med oerhört mycket ledning och skydd från första början. Kanske upplever jag mig så för jag hade ett så stort urförtroende i mig sedan barnsben.

När jag var en ung kvinna, bara 19 år, uttryckte en vän det så att hon var förvånad att jag alltid utgick ifrån att allt skulle bli bra till slut, att jag hade så enormt stort förtroende. Ja visst, jag hade ju överlevt, bara två år tidigare... Det kanske präglade mig i min upplevelse av verkligheten. Jag mötte döden och lämade den bakom mig.

Just därför kanske, jobbade många människor på att få mig att tappa förtroendet. Får mig att "inse" att jag behöver göra mycket mer själv. Jag skulle då inte inbilla mig att jag hela tiden bara skulle kunna be om hjälp och få den också...

Jo då, det är just det jag "inbillar" mig fortfarande. Det gick inte att få ur mig. Jag ber om hjälp och jag får den.

Jag lever med en stor tacksamhet i mig, enorm stor tacksamhet, ödmjukhet och respekt. Tacksamhet både för att mitt förtroende aldrig lyckades brytas ner och för att jag får ta emot så väldigt mycket hjälp varenda dag i mitt liv.

Tacksamhet även för att jag har glädjen att få förmedla detta till andra människor i mitt arbete och för att jag får förmedla hjälpen så många gånger och med den en liten smula eller kanske en stor del förtroende.