Livet betraktat ur en schamans synvinkel är nog lite annorlunda.

Möten med människorna blir betydelsefulla på ett annat sätt. Inte bara att man möter och umgås och ha en upplevelse tillsammans - god eller ond.

Det händer så mycket mer när man träffas. På alla plan arbetas det.
Jag vill betrakta en aspekt i möten.

Minnen berörs av det den andra säger eller gör. Minnen kanske från barndomen, känslominnen eller andra - eller både och...

Ibland sårar vi varandra. Vi är orättvisa, hårda, otrevliga bara för att upptäcka efteråt att vi hade fel. Det bara blev fel. Varför det?

Det finns alltid en anledning utöver den i situationen. Vi ge varandra en upplevelse, en erfarenhet. Den kan vara skön eller grym, men den är meningsfullt. 

Vi lär oss - vi lär varandra. Genom att putta till och erinra den andra om det som hände för länge sedan eller visa upp en svaghet.

"Se här ligger det något i dig som gör dig sårbart!"

" Här ligger något i dig som gör att du sårar andra och inte se dig själv och din egen roll."

"Gör något åt det innan det blir helt fel en annan gång!"

Så blir man uppmuntrat att titta in i sitt eget lilla tema och fundera en stund.

Vad var det som hände? Hur gjorde jag - hur gjorde den andre? Varför blev det så? Det var väl konstigt...

Just eftertanken, just funderingarna leder oss slutligen vidare till en lösning för oss. En förståelse av en djupare sort.

När jag upplever ett möte och jag märker att jag berörs på ett djupare sätt, så börjar jag se in i det med mina hjälpare.

Jag undersöker var känslan sitter. Vad är det som gör mig berörd. Är reaktionen i mig verkligen relevant i just det sammanhanget? Går det att förklara den känslan ut ur det som precis hände?

Det är inte alltid så. Ibland så är känslorna mycket starkare än situationen kan förklarar. Det blir en överdriven känsloreaktion. Då är det nog bäst att kolla längre tillbaka i tiden.

Vad berörs - vilket minne? Detta liv? Längre tillbaka? Kanske både och...

När jag väl kan gripa varifrån den känsligheten kommer så kan jag även få hjälp att lösa den och släppa taget om orsaken. Och jag lär mig. Jag lär mig varför och hur en sak händer. Allt som händer oss är meningsfullt. Varenda liten händelse. Allt.

Alla negativa händelser och alla underbara positiva ger oss en lärdom.

Jag är tacksam även för de händelserna som berör mig illa eller såra mig. Jag är tacksam även för dessa för att jag växer med dem. Jag lär mig inte bara om mig och mina gömda minnen, jag lär mig också och kanske mycket viktigare att tänka mig in i andra människor. Det är så viktigt att veta hur det känns. Hur förtvivlad ilsken människan kan vara eller hur förtvivlad ledsen, glad, kär, nöjd...

För att kunna hjälpa och leda människor till helande måste jag veta hur de har det innerst inne.

För att kunna hjälpa människor i deras djupaste dalar måste man ha varit där någon gång själv.

Jag är tacksam att jag inte behöver gå in i alla dalar igen i detta liv. Jag har varit i många - många gånger - i gångna tider. Jag har sett dem och återupplevt dem i mitt nuvarande liv.

Varenda gång någon har puttat mig in i olika känslor i detta liv, gett mig en erfarenhet så mindes jag.

När någon har berättat sin egen historia för mig så kom jag ibland in i egna minnen.

Gamla erfarenheter som idag ger mig möjlighet att växa, hjälpa och förstå.