Min väg in i världarna började tidigt
Det bara var så 
När jag flög över stan så bara var det så
Skillnaden om jag gjorde det med kroppen var minimal
Det spelade ingen roll om kroppen var med det var verkligt
Detta fattade flickan
Att hålla isär världarna var svårare
Jag försvann in i mitt samtidigt som jag var medveten om allt runt mig
Det var som om jag gick in i en film
Jag lärde mig att man tar människor och ta och gör de till något de inte är
Jag satt i tipin och pratade med indianer
Jag möte vänner från olika kulturer
Jag förde långa samtal
Förklaringarna jag fick förändrade min värld mer och mer
Förberedningen hade börjat
Redan som liten

Så långt jag kan tänka tillbaka reste jag och pratade
Mötte härliga väsen som visste så mycket
Så kloka
Och jag fattade
Fattade världen och vad jag var
På ett sätt som barn gör
På ett sätt som gärna glöms bort när vi blir vuxna

Jag glömde inte

Blir som barnen för deras är himmelriket
Japp precis
Just det, för himmelriket finns runt oss - vi är mitt i och ändå inte
De flesta upplever sig helt avskilda från allt utan den materiella världen vi lever i
De flesta har glömt
De flesta har glömt att de är en del av himmelriket
Himmelriket är i oss och runt oss

När människor föds går de in i glömskan
Vissa föds med klarhet och några av de vandra vidare utan att gå in i glömskan
Andra föds in i glömskan och stannar där

Våga leka som barnen gör
Våga älska som barnen gör
Barn älskar utan att döma
Hellre dömer de sig själva än dem de älskar

Många barn får höra att de lever i fantasivärldar
Och att göra det är något negativt
"Du inbillar dig bara!"
Så sårande och så förminskande att få höra att den egna världen inte finns
Att du ska glömma den du är
Att du ska lämna din trygghet
Att vännerna du har med dig inte får vara vänner utan bara idéer
Vilken ensamhet

De vuxna som kommer ihåg själva hur barndomens värld såg ut
dömer kanske inte och de slår kanske inte ner på barnens värld
De som gör det gör det av rädsla

I min barndom fanns det ingen som slog ner på det
Men jag delade inte den världen med någon annan heller
Jag bara var
Det var inget att prata om
Kanske var det för självklart
Kanske var det ett skydd
Alla i familjen är öppna och alla i familjen lever det på sitt sätt
Ingen pratade om det och om det nämndes så var det bara något som var självklart
Att man känner och upplever var inget konstigt

Det var undangömd och ändå inte
Det fanns som en självklarhet men inget man förde på tal på något självklart sätt mot barnen

Långt senare som ung vuxen fick jag höra vad som upplevdes
Fick höra att det inte bara var jag
Fick förstå att alla hade det med sig
Farmor som visste
Mamma och pappa som såg
Det bara var där och ingen dömde

När jag började prata om det så mötte jag bara förståelse och "Ja, vad kul!"
Vad kul att du jobbar med att läka
Vad kul att du ser
Vad kul att du upplevar

Den reaktionen skulle jag önska alla som går denna väg
Alla som är annorlunda ska ha rätt att vara det
Alla ska bli bemötta med respekt och acceptans
Så är det tyvärr inte

Just dem som man älskar, dem som är nära är ofta dem som förstår minst av allt
Kanske för att det är skrämmande att leva med någon som ser
Kanske för att det är skrämmande att ana makten bakom den personen
Kanske för att det innebär en annorlunda väg även för en själv
Kanske för att det finns egna minnen medvetna eller omedvetna om förföljelse och utsatthet för den som är annorlunda
Kanske är det därför förnedringen och hoten kommer
Oberoende varför gör det lika ont